Foto: Pexels

Varför misslyckas vi med att skydda våra äldre?

Krönika från vår riksdagsledamot Kristina Nilsson

Ännu en vecka har passerat, präglad av coronapandemins framfart. Det är märkligt hur snabbt man kan vänja sig med en ny situation och ställa om. Det börjar kännas normalt att tillbringa större delen av tiden framför dator, surfplatta eller i telefon. Alla de möten vi vanligtvis har i Stockholm sköts nu med teknikens hjälp hemifrån. Det fungerar förhållandevis bra, men visst saknar jag att möta kollegorna på plats. I socialutskottet får vi fortlöpande information från både expertmyndigheter och regering om hur pandemin utvecklas. Än är det för tidigt att dra tvärsäkra slutsatser om det mesta, men en sak tycks alla vara överens om. Vi har misslyckats med att skydda våra mest sköra äldre.

Hur kunde det bli så? Eftersom jag själv följt äldreomsorgens utveckling allt sedan min första anställning i hemsjukvården i början av 80-talet, så är jag inte det minsta förvånad.

Jag skulle säga att den största förändringen skedde redan 1992 när Ädelreformen genomfördes. Över en natt fick kommunerna ansvar för långvarig vård och omsorg om äldre och funktionsnedsatta.

Plötsligt skulle det inte längre handla om sjukvård, utan om omsorg. Succesivt avskaffades många rutiner av sjukvårdskaraktär. När man gick in till en person var det inte längre en patient, utan en ”boende”, och våra skyddsrockar behövdes inte längre. Så småningom försvann även handfaten och handspriten inne på rummet. För det var ju inte sjukvård, utan ett besök i den boendes hem man utförde.

Sedan har vi haft ett långt privatiseringsexperiment som skulle leda till lägre kostnader, bättre kvalitet och bättre villkor för personalen som skulle få fler arbetsgivare att välja på. Nu blev patienten ”brukare” eller ”kund”. Någon mera sjukvård var det inte tal om, trots att kommunen rent teoretiskt har samma ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen som regionerna.

Det finns naturligtvis mycket annat som påverkat också, men sammantaget konstaterar jag att den del som handlar om sjukvård succesivt monterats ner. I ljuset av Coronautbrottet blir det så oerhört tydligt. Det finns ingen sjukvårdsberedskap i hemtjänst och äldreomsorg.

Precis som jag vant mig vid andra rutiner för riksdagsarbetet, har personalen vant sig vid att jobbet handlar om helt andra saker än sjukvård. De kompetenta undersköterskor med lång erfarenhet som fanns tidigare, finns sällan längre. De är ersatta av timvikarier och visstidsanställda som alltför ofta saknar relevant utbildning. Och det är såklart inte bara Corona vi misslyckas med att skydda de äldre ifrån. De dör av säsongsinfluensa, vinterkräksjuka och annat varje år.

Så när krisen så småningom är över, då måste vi på allvar diskutera vad vi ska ha för äldreomsorg i framtiden. Det är dags att återupprätta den del som handlar om sjukvård, det har våra gamla rätt att kräva. För man är inte en kund i en lägenhet när man hamnar i ett särskilt boende för äldre, man är en mulitisjuk, skör patient.

Kristina Nilsson (S)

Riksdagsledamot Västernorrland

facebook Twitter Email