Vem orkar se på partiledardebatter?

Vår riksdagsledamot Kristina Nilsson funderar över partiledardebatterna:

För en vecka sedan var det återigen dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Lite spännande, tyckte jag, med det läge som råder i svensk politik och två debutanter i sammanhanget. Tyvärr blev det inte ett dugg spännande enligt min mening. Det var det gamla vanliga upplägget där de två och två skulle ”duellera” kring vissa i förväg bestämda ämnesområden. Att det är två i sänder gör det inte mera uthärdligt att höra hur man gång på gång rackar ner på den andres förslag och vad de eventuellt gjort förr. Jag tror knappast någon fick vare sig någon ökad kunskap eller förståelse om vad partierna egentligen vill. Det är trist.

Jag upplever att intresset för politik och samhällets utveckling är stort hos gemene man, men den här typen av debatter gör inte något för att ta tillvara på dessa människors engagemang. Tvärtom tror jag att de bidrar till att vissa förutfattade meningar stärks, och att politikerföraktet ökar. De förutfattade meningar jag tänker på är till exempel ”politiker svarar aldrig på själva frågan” och ”de käbblar bara” och ”försöker enbart smutskasta motståndaren”.

Hos politikerna finns också förutfattade meningar som till exempel ”jag får aldrig prata till punkt”, ”motdebattören är oärlig” och ”vår politik kom inte fram på grund av ditt och datt”. Sedan i efterhand korar kvällstidningarna vinnare och förlorare utifrån sitt eget tyckande eller nån webmätning som de allra flesta inte deltagit i, eller ens noterat. De som är vinnare är såklart nöjda och förlorarna tycker att tidningen har fel.

Gemene man kunde nog inte bry sig mindre i vilket. Om vi inte tillsammans kan försöka hitta ett nytt, modernare och bättre sätt att kommunicera ut politiska budskap till medborgarna, då överlåter vi till någon annan att göra det. Trollkonton på sociala medier har förmodligen snart större påverkan på vad folk tycker än partiledardebatter. Det är sorgligt, men när inte ens jag (som får betraktas som politisk nörd) orkar se på dem, vem orkar då göra det?

Nu ska jag ju inte bara gnälla utan komma med ett förslag också. Varför inte låta en och en i, säg ett par minuter, få redogöra för sin syn på ett ämne. Här bör man besvara hur man kommit fram till sitt förslag, vad man grundat det på och vilka för- och nackdelar det finns med förslaget. Detta kunde förberedas i förväg. Därefter kunde en kunnig, neutral politisk reporter få välja ut de två som stod längst ifrån varandra i frågan att debattera mot varandra några minuter.

Ett sånt upplägg skulle ge politikern möjlighet att tala till punkt, tittaren få svar på frågan och skiljelinjer i politiken tydliggöras. Sen behöver vi sluta ”skola in” nya, unga politiker i den här gamla skolan och debattekniken, men det är en helt annan krönika.

Kristina Nilsson (S)

Riksdagsledamot Västernorrland

facebook Twitter Email