Tankar under en ceremoni

Förra veckan hölls Riksdagens högtidliga öppnande. Det var en skön känsla att åter få delta på plats, såsom jag gjort det senaste decenniet. Förra hösten fick de flesta av oss följa ceremonin hemifrån på en bildskärm. Nu hoppas jag att allt går bra med pandemin och att vi så småningom kan komma tillbaka till våra vanliga rutiner.

I år firar vi 100 år av demokrati, och det är omöjligt att inte tänka på att det är 100 år sedan kvinnor för första gången tog plats i riksdagen. Jag känner en djup tacksamhet för alla kvinnor som gått före och kämpat för kvinnors rätt att delta i det demokratiska arbetet och andra viktiga frågor.

Jag är stolt över att mitt parti tagit ställning för en jämn könsfördelning och ständigt arbetar för att vi ska vara lika många kvinnor som män. Tyvärr innebär det inte per automatik att om hälften är kvinnor har kvinnor halva makten. Det finns fortfarande patriarkala strukturer att arbeta emot på många politiska nivåer och andra områden, inte minst i riksdagen. Det arbetet är långt ifrån färdigt.

Jag satt också och funderade över hur det här riksdagsåret kommer att bli, och att det finstämda öppnandet förmodligen är lugnet före stormen. Vi får en ny partiledare efter kongressen i november. Det blir min fjärde partiledare under min tid som riksdagsledamot. En budget ska processas och förhoppningsvis antas under hösten. Vi närmar oss ett riksdagsval och därmed blir det alltid viktigare för ledamöter och partier att positionera sig inför valet. Det är sannerligen ingen bra grogrund för samarbete och samförstånd, snarare tvärt om. Men vi borde kunna enas om att det fortfarande finns kvinnofrågor där vi, oavsett parti, borde kunna komma överens för att ta nödvändiga steg framåt.

En sådan fråga handlar om att mäns våld mot kvinnor måste upphöra. I budgeten finns stora satsningar på åtgärder som kommer att göra skillnad. Till exempel permanenta statsbidrag till kvinno- och tjejjourer, en reform för skyddat boende för våldsutsatta barn och vuxna, och en satsning på stadigvarande boende för våldsutsatta kvinnor och barn.  

En annan del är viktiga reformer för en kvinnodominerad arbetsmarknad. Då tänker jag på äldreomsorgen. Där behövs mer pengar för att komma framåt i det viktiga arbetet med att erbjuda heltidstjänster, göra vettiga scheman och se till att arbetsmiljön blir bättre. Lyckas vi med det kommer de gamla att få bättre vård, slippa möta så oerhört många olika personer och kunna känna sig trygga med att de får en fast omsorgskontakt som har en adekvat utbildning.

Jag tänker att vi kvinnor, som fått förtroendet att arbeta i Sveriges högsta beslutande församling, oftare borde kunna göra gemensam sak. Det gjorde kvinnorna redan för hundra år sedan. Vi får se hur det går i nutid.

Kristina Nilsson (S)

Riksdagsledamot Västernorrland

facebook Twitter Email